Det här med att skriva vad man känner...

Det är skönt att skriva av sig, men det verkar som att någon del av mig har glömt bort det. Jag skriver knappt ner saker alls längre, men jag hoppas att jag blir bättre på det igen, för då blir jag bättre inombords också.

Tankarna jag har nu är mestadels på flytten och på honom. Tänkte skriva om honom nu...

Vi har inte träffats på över ett år. Det går fram och tillbaka. Någon gång bestämde vi nästan träff, någon gång spikade vi, fast sen blev det aldrig av. Vi smsar några gånger i veckan, men det handlar väl mest om strunt. Jag vet att han är en fin människa, men han är bäst när man sitter i samma rum som honom. Jag vet inte om jag bara har målat upp någon slags fantasi, eftersom det var så längesen, eller om han verkligen är så speciell.

Det fanns ju stunder som var riktigt, och då menar jag RIKTIGT, jobbiga.
Som dendär gången då han sa att jag fnissar mycket och att det nog går över. 
Jag grät inne på toaletten för att det gjorde så ont att han kanske plågades av mitt skratt. 
Eller den gången när jag ställde mig och kramade om honom när han satt i soffan och han
kände sig stressad för att han läste något och ville inte mysa när han gjorde det.
Jag kommer ihåg att jag inte visste hur han skulle förstå att man alltid kan mysa med mig,
vad jag än gör, så jag vågade inte läsa bok eller titta i mobilen eller något, jag bara låg i soffan
och väntade på att han skulle komma och ta på mig.
 
Och så den där gången han skulle krama mig hejdå vid tågstationen och jag frågade
"tycker du om mig?" och han sa ja, och jag frågade "hur mycket?" och han brukade
svara "jättemycket" men nu sa han "Det beror på vad man jämför med" och det
gjorde mig helt förkrossad och hela resan hem gjorde det ont i bröstet.

Eller den där gången när jag försov mig och sen bestämde mig för att stanna hemma,
och han plötsligt fick stadspanik och var tvungen att fika med någon kompis, och just då
kändes det som att han skulle dra ifrån mig för att jag skulle vara hemma. Hade han liksom
bara åkt iväg ändå om jag åkt till skolan i tid?
 
Dessutom alla dagar jag satt och väntade på ett sms-svar som aldrig kom,
att han aldrig svarade när jag ringde. Hur många gånger jag förklarade att
det är bättre att bara skriva en bokstav som inte betyder ett skit för honom,
bara jag får veta att han är där på andra sidan och slipper
börja fundera på ifall jag bara hittat på allt.
 
Sen skriver han ett sms om att jag är fin och så himla bra och då tänker
jag bara på att han också är en sådan som slänger in en i duschen med kläderna på
bara för att han vill hångla just där, eller kramar ner en på golvet, eller säger att han
inte kan sova med mig i sin säng och sen ändrar sig bara för att det är vår sista natt
på vi vet inte hur länge. Eller att vi kunde sitta på en bar och prata om mysiga minnen
eller på ett fik och tiden bara flyger iväg som det gör på film, när paret frågar när cafét
stänger och de säger tio och man inser att man suttit där och pratat i över fem timmar,
och han följer med hem och säger att han vill ha mig.
 
Vi har båda en himla lust, och det är väl både bra och dåligt... 
Kanske är det mer dåligt än bra, men dethär dumma hjärtat som sitter
innanför mina revben säger annat. Jag vet inte om jag genom honom
tänker att jag nöjer mig och ger upp nu? Eller kan man vara såhär jävla kär
i någon man inte träffat på över ett år? Kan man vara så kär i någon som gör
så himla ont att tycka om ungefär 80% av alla veckor? Jag fattar inte.
Jag vet inte. Jag orkar bara inte länge till!

Skulle jag kunna glömma honom om jag träffade någon annan? Skulle jag vilja träffa någon annan? Jag blir ju lite smäförälskad i alla killar först nr jag lär känna dem, det vet jag, men hur liksom, gör man? Hur bestämmer man vad man vill göra om vi inte ska träffas någon himla gång? eller är det just där jag borde säga nej? För att vi aldrig träffas? Baaaaah
Kärlek, Ångest | |
Upp