Fint och Svagt

I förrgår var jag ensam hemma. Jag stod naken i hallen och betraktade min kropp, som jag så ofta gör. Jag lyfte och vred på armarna och såg musklerna glida över revbenen. Jag har nog aldrig känt mig så vacker utan att någon sagt det till mig. Jag tror inte det var att jag kan se mina revben bara, jag kände mig bara fin. Och det var bara min åsikt. Ingen annans. 

Min pojkvän säger aldrig något om min kropp. Han mest kommenterar om jag tar en macka efter att jag ätit godis. Det känns som att han inte accepterar mig som jag är. Det räcker att jag är missnöjd. Jag behöver inte en till såndär idiot som säger att jag borde gå ner tio kilo. Jag vet. Jag vill inte höra. 

Konstigt att alla är så olika. X verkade alltid helt besatt av min kropp. Att ta på den och tillfredställa den. R verkar nästan äcklad.. Alltså det låter ju väldigt konstigt men jag känner mig nästan äcklig, just för att han aldrig går ner på mig och gärna gör samma grej. Han gick ner på mig en gång, sa att det var trevligt och att han kunde göra det igen. Jag var chockad men inte länge, eftersom vi varit ihop i nästan ett halvår och han har gått ner på mig två gånger. Det bästa är ju att han verkligen vill få mig att komma helt själv, utan min hjälp... och då vore ju den grejen det enklaste sättet... men nejdå, här ska Jag bara känna mig alldeles för "ovanpå" och så. Vi är väldigt för lika sexuellt. på ett dåligt sätt. Jag har inte samma sug som jag brukade ha. Kanske för att jag jobbar och blir väldigt trött av det, men jag tror ändå att jag skulle ha energin i vanliga fall. Jag vet inte. Jag borde sluta tänka på det. 

Vill komma igång med träningen. Borde schemalägga promenader och sådant. T ska fixa träningsschema åt mig dock! Vi pratade igår. Känns kul! Jag ska alltså bara komma i form för min egen skull, ingen annans. Jag måste sluta planera och börja GÖRA bara. GÖRA.