Fint och Svagt

Han är och fikar med en kompis just nu. Jag vet att jag kunnat skriva när han varit på jobbet och så, men det har inte kliat i fingrarna lika mycket innan som just för en-tre minuter sen.

Mina känslor är lite överallt. Dekadensa möjligtvis.
Jag har sovit hemma kanske tre nätter de senaste två (?) månaderna.
Det känns tryggt att vara hos honom. Inte bara när han är här, utan jämt.
Känns liksom rätt på något vis att gå runt i hans lägenhet, att titta i hans kylskåp,

att borsta tänderna i hans badrum. Bara rätt liksom.

Att somna jämte honom, eller snarare lyssna på när han somnar jämte och sen
antar jag att jag somnar, för plötsligt har sex timmar flugit förbi och jag känner mig nyvaken.

Han retas mycket. Sjunger konstiga små truddilutter och säger "kissimurra"

och berättar någon historia så att jag blir galen och vill slå på honom.

Då gapskrattar han bara. Haha. Han är dock väldigt tokig och rolig... och jävligt fin!
Han luktar gott och han har långt lockigt hår, nästan bara bandtröjor och lyssnar på
power metal/new wave of british heavy och sådant där bra.

Han är mysig och har ett fint leende och ja,
fan, nu saknar jag honom, trots att han varit iväg
i typ två timmar bara.

Min stora rädsla just nu är att han ska tröttna på mig. Jag är rädd att jag är hos
honom för mycket. Jag är ju ändå har alltid typ. Det känns läskigt,

men han verkar ju gilla mig ganska mycket, även om han inte

säger det så ofta som jag säger det till honom.

<3 Är också rädd att han inte kan bli kär och aldrig kommer bli kär i mig.
Visst kan jag väl inte säga att jag älskar honom ännu, och det skulle jag inte ens

våga säga heller, men jag är nog rätt nerkärad. Kär är man ju innan man älskar någon,

ellerhur? Jag vet inte ens om någon läser detta iofs, så varför ställa frågor?
Ha. där kom en till ;)

Nåja, ska väl ta hand om disken nu eftersom jag är en duktig flickvän ^^