Fint och Svagt

Min bästa vän undrar hur det går med jobbsökandet.
Jag säger dåligt, för det går dåligt. Jag söker inte så många jobb
som jag borde kanske, men jag tittar på annonser och jag läser.
De flesta tycker att man ska vara student, ha någon jävla utbildning
eller att man ska köra bil. Jag är eller gör inget av dessa.

Jag säger att det är svårt och att det är dåligt med jobb jag faktiskt kan söka.
Att det känns som att jag skickar ambitiösa mail till inkorgar som aldrig öppnar dem.

Hon säger något jag aldrig trodde att hon skulle säga.
"Ska du inte söka inom vården då? Där finns det ju i alla fall jobb"
Nej. nej. nej. Hon vet att det ger mig panik. ångest. Hon kanske inte förstår hur mycket.

Jag förstår inte ens att hon frågar. Hon påpekar att hon själv aldrig behöver byta blöjor,
och jag undrar vad sannolikheten är att jag skulle ha sådan tur.. men det är egentligen inte det

som ger mest ångest. Det som ger mest ångest är att ta in någon som inte blir ens vän. 
Tankarna som förföljer mig när en tant är ledsen och hur dåligt jag mår över att någon annan
mår dåligt. Jag orkar ta det med mina vänner och jag orkar bära mina vänner, men jag orkar

inte bära tankar på någon jag inte ska tänka på när jag inte jobbar. Jag tror inte att man kan

förstå riktigt hur mycket ångest som ligger kopplat mellan mig och "vården". Jag tänker på 
mamma och min bror. Jag tänker på hur fel folk kan göra och hur lite de verkar skämmas
över detta faktum. Jag vill inte vara där när något jobbigt händer. Det räcker med att bo i min

egen hjärna varje dag....

Men hur förklara man för sin bästa vän att man blev överbevisad
på en sommar? Hur förklarar man att de känslor jag har som hon antagligen tycker är löjliga,

egentligen är riktigt djupa, avdomnande och skräckfyllda? Hur förklarar man för någon att
man bara inte kan? Jag älskar att jobba med människor men jag hatar när det blir sådär nära.

Jag får panik och vill hålla andan tills jag svimmar.

Jag kan inte hantera det. Jag hanterade det inte i några månader dendär sommaren.
Jag plågade mig igenom det. När jag hade jourpass grät jag istället för att sova. 
När jag var hemma fasade jag febrilt inför mitt nästa jobb-pass. Jag var inte ens hemma

när jag faktiskt var hemma. Jag har aldrig varit så lycklig som min sista dag på det jobbet.

Jag har inte känt mig så kränkt på länge som när hon frågade
"men vad ska du göra då? ska du gå på soc eller?" Ja. Jag får väl göra det om jag inte hittar något jobb

inom den närmsta timmen, veckan, månaden. Jag får väl göra det då. Jag vill verkligen inte men jag kan
bara inte sätta mig på ett jobb som får mig att gå under inombords? Eller? Är det så man borde göra?
Jobba med det värsta man kan tänka sig tills man blir stum och döv?

Jag är så sjukt ledsen och jag ville försvara mig men jag har så svårt att bråka med henne.
Vi bråkar aldrig. Det kanske är det som är vårt problem. Hon kränker mig, men jag säger ingenting.
Hon vet kanske inte ens om hur svårt de är? Bara för att hon har vant sig betyder inte det att
alla kan vänja sig precis som hon gjort. 

Åh. Jag orkar inte.