Fan också att en har hjärnkapacitet och tänker för mycket.
Alltså. Jag vet inte ens vart jag ska börja...
Han är fin och har skägg och långt hår och lyssnar på hårdrock,
men det känns som att vi bråkar mycket. Mer än jag bråkar med någon annan
och alltid om samma skit typ. Jag vet inte ens om jag vill vara i detta och undrar om jag
undermedvetet försöker kära ner mig för att jag är 24 år och bor inneboende. Det känns bättre
att vara här än instängd i rummet jag hyr, men jag vet inte om det känns helt bra ändå.
Vi har träffats i runt fyra månader och vi är så jävla olika. Jag tycker om att diskutera saker och är van att få lite motstånd på en intellektuell nivå. Att utmanas och att utmana liksom. Just nu känns det som att jag bara ignoreras eller blir kallad onödig för att jag bryr mig om något annat än att tjäna pengar och uppskatta hårdrock eller att vara en allmän soffpotatis. Jag och min bff var på ett infomöte igår, för en organisation som hjälper utsatta. Vi känner att vi vill göra något mer än diskutera grejer på facebook liksom. Det första HAN säger är att "man tjänar ju inte pengar på att vara volontär", som om jag inte fucking visste det. Han tycker jag ska prioritera att jobba som om jag tänkt flytta in i en låda på gatan bara för att få jobba gratis för något jag brinner för. Så är det ju verkligen inte. Jag vill ju göra något och HOPPAS jag har tid, jag kan ju inte skippa att jobba för att jag är volontär, det vet jag väl. jag blir så trött på att han argumenterar med mig som om jag vore mentalt efterbliven, för det är jag inte. När jag sedan säger att jag inte är eefterbliven och att han inte behöver kommentera så självklara saker så försöker han få det till att det är honom det är synd om och att han är en idiot. Visst, han kanske är en idiot ibland men det är fan inte synd om honom.
undermedvetet försöker kära ner mig för att jag är 24 år och bor inneboende. Det känns bättre
att vara här än instängd i rummet jag hyr, men jag vet inte om det känns helt bra ändå.
Vi har träffats i runt fyra månader och vi är så jävla olika. Jag tycker om att diskutera saker och är van att få lite motstånd på en intellektuell nivå. Att utmanas och att utmana liksom. Just nu känns det som att jag bara ignoreras eller blir kallad onödig för att jag bryr mig om något annat än att tjäna pengar och uppskatta hårdrock eller att vara en allmän soffpotatis. Jag och min bff var på ett infomöte igår, för en organisation som hjälper utsatta. Vi känner att vi vill göra något mer än diskutera grejer på facebook liksom. Det första HAN säger är att "man tjänar ju inte pengar på att vara volontär", som om jag inte fucking visste det. Han tycker jag ska prioritera att jobba som om jag tänkt flytta in i en låda på gatan bara för att få jobba gratis för något jag brinner för. Så är det ju verkligen inte. Jag vill ju göra något och HOPPAS jag har tid, jag kan ju inte skippa att jobba för att jag är volontär, det vet jag väl. jag blir så trött på att han argumenterar med mig som om jag vore mentalt efterbliven, för det är jag inte. När jag sedan säger att jag inte är eefterbliven och att han inte behöver kommentera så självklara saker så försöker han få det till att det är honom det är synd om och att han är en idiot. Visst, han kanske är en idiot ibland men det är fan inte synd om honom.
Jag har liksom aldrig varit med om att jag känt mig smartare än personen jag är ihop med. Jag har alltid känt mig antingen likvärdig och nöjd med att vi kan diskutera och hålla nivån filosofisk och bra liksom, eller att min kille är smart och lär mig massor i ett ämne medan jag lär honom saker i ett annat ämne. Jag vinner liksom intellektuelt på att vara ihop med någon, gå på promenader osv. Nu får jag knappt ens ligga och inte ens första veckan låg vi varje dag. Jag säger att jag känner mig kränkt, att han alltid börjar med det negativa om han ska diskutera något jag gör (måla, banta osv) och att han gärna får nörja med en komplimang eller att han kanske kan tänka på hur det skulle kännas för honom om jag var likadan mot honom och han KAN inte tänka sig in i det. Jag har klagat många gånger ändå, men inget förändras. Jag funderar helt allvarligt på om han har asbergers. Han hatar folkmassor, han kan inte tänka sig hur något känns om han inte varit med om samma sak och det verkar nästan omöjligt för honom att förstå att jag faktiskt kan bli sårad av en del kritik liksom. Själv blir han stött för ingenting men han är jävligt bra på att säga okänsliga saker.
GAH. Jag hatar det. Hatar att jag tänker tillbaka på T och J-m och kommer ihåg hur vi ju också bråkade, men faktiskt diskuterade.. och hur T och jag bara skulle ta en fika och satt och förlorade oss i samtalet i typ fem-sex timmar och var tvugna att gå för att cafét stängde. Visst hade T och jag andra problem men när vi var med varandra var det liksom passion. Det sprakade nästan när vi hade sex och han var så äventyrlig och han kunde hålla sig tills jag kom och vi kunde komma samtidigt och han älskade att ta mig bakifrån och kalla mig saker som gör mig så jävla kåt liksom.
NU får jag nästan be på knäna om sex och när vi faktiskt har sex har det planerats från morgonkvisten. Det är aldrig spontant. Det är alltid jobbigt att det är så svårt att få mig att komma. Det ska alltid frågas om saker var för hårda och det är aldrig ens lite hårt. Det blir liksom inte ens kul då. Jag vill ha sex men jag orkar knappt bry mig längre för att det är som att bestiga ett berg varje gång det kommer på tal.
GAH. Jag hatar det. Hatar att jag tänker tillbaka på T och J-m och kommer ihåg hur vi ju också bråkade, men faktiskt diskuterade.. och hur T och jag bara skulle ta en fika och satt och förlorade oss i samtalet i typ fem-sex timmar och var tvugna att gå för att cafét stängde. Visst hade T och jag andra problem men när vi var med varandra var det liksom passion. Det sprakade nästan när vi hade sex och han var så äventyrlig och han kunde hålla sig tills jag kom och vi kunde komma samtidigt och han älskade att ta mig bakifrån och kalla mig saker som gör mig så jävla kåt liksom.
NU får jag nästan be på knäna om sex och när vi faktiskt har sex har det planerats från morgonkvisten. Det är aldrig spontant. Det är alltid jobbigt att det är så svårt att få mig att komma. Det ska alltid frågas om saker var för hårda och det är aldrig ens lite hårt. Det blir liksom inte ens kul då. Jag vill ha sex men jag orkar knappt bry mig längre för att det är som att bestiga ett berg varje gång det kommer på tal.
Aja... Måste snart hoppa in i duschen och fixa i ordning mig för dagens sysslor, var bara tvungen att skriva av mig lite.