Dethär med att vara singel...
För det första så kan jag faktiskt ta hand om mig själv, även om det inte känns så när man bor med någon som kan en massa konstiga recept jag aldrig tänkt på och inte bryr mig om att göra för att det tar tid och jag gillar att spendera den största delen av tiden med att äta maten, inte laga den. Jag vet inte.
Jag klarar mig, men jag lägger två kuddar på rad bredvid mig. Gör allt för att få känna mig så icke ensam som möjligt när jag sover. Det är svårt att sova själv. Riktigt jobbigt faktiskt. Vill känna någons kropp emot mig, för allt känns enklare då. tryggare. För att om någon håller om mig känner jag mig lite mer värdefull. Jag blir så trött på allt detdär pratet om att gud alltid är där och att han vakar över mig när jag sover. GUD KAN INTE KRAMAS. Det är inte samma sak då. Det är himla lätt att se Gud som någon långt borta, eftersom jag är en väldigt fysisk person. Det är lättare att låta någon okänd hålla om mig. Jag kan till och med ha sex med någon okänd bara för att han ska sova vid min sida efteråt. Hände ganska ofta innan. Det är svårare i storstaden när man inte har så mycket vänner som vill gå ut på krogen och hångla upp någon i ett hörn. Jag gillar inte dansandet och fyllan och fjortisfasonerna i en tjejkväll, men jag gillar hånglet. Att bara släppa lite på allt som är jobbigt och bara tänka på hångel och någons händer runt en midja.
Och ekonomin. vill jag inte ens prata om. Att inte ha ett jobb. att vara för dålig för att få csn och plugga. Att behöva tenta om tentor man egentligen aldrig gjort utan bara försovit sig till varje gång. Får ont i magen och en klump i halsen bara av att tänka på det. Usch för försörjningsstöd och att inte kunna jobba och tjäna sina egna pengar.
Jag klarar mig, men jag lägger två kuddar på rad bredvid mig. Gör allt för att få känna mig så icke ensam som möjligt när jag sover. Det är svårt att sova själv. Riktigt jobbigt faktiskt. Vill känna någons kropp emot mig, för allt känns enklare då. tryggare. För att om någon håller om mig känner jag mig lite mer värdefull. Jag blir så trött på allt detdär pratet om att gud alltid är där och att han vakar över mig när jag sover. GUD KAN INTE KRAMAS. Det är inte samma sak då. Det är himla lätt att se Gud som någon långt borta, eftersom jag är en väldigt fysisk person. Det är lättare att låta någon okänd hålla om mig. Jag kan till och med ha sex med någon okänd bara för att han ska sova vid min sida efteråt. Hände ganska ofta innan. Det är svårare i storstaden när man inte har så mycket vänner som vill gå ut på krogen och hångla upp någon i ett hörn. Jag gillar inte dansandet och fyllan och fjortisfasonerna i en tjejkväll, men jag gillar hånglet. Att bara släppa lite på allt som är jobbigt och bara tänka på hångel och någons händer runt en midja.
Och ekonomin. vill jag inte ens prata om. Att inte ha ett jobb. att vara för dålig för att få csn och plugga. Att behöva tenta om tentor man egentligen aldrig gjort utan bara försovit sig till varje gång. Får ont i magen och en klump i halsen bara av att tänka på det. Usch för försörjningsstöd och att inte kunna jobba och tjäna sina egna pengar.
Är dessutom förkyld och har varit det i 8 dagar. Gå över nu, tycker jag.
Saknar göteborg så mycket på många sätt, men vet att jag aldrig skulle lära mig trivas i kyrkan där. Samtidigt trivs jag bättre med mina okristna vänner än de kristna. För att vi alltid ska prata om att jag ska be över saker och läsa bibeln och jag vet inte hur i helvetet saker kan bli bättre av sånt. Det kanske det blir. Jag kanske borde faktiskt försöka... men det är svårt. Jättesvårt.
Gah. Måste åka och hämta post och duscha fastän jag inte vill duscha alls. Jag orkar inte idag. Är så himla trött. Vill bara kramas med någon kille som vill krama mig.
Träffade en kille samma dag som jag flyttade hit och jag tänkte att det kanske går, även om han inte är kristen. Och vi låg med varandra och hånglade och han bjöd på sushi och allt var mysigt och sen skulle han åka iväg med sin familj över en helg och han hade inte så mycket tid att svara på sms och jag tänkte. Det är ju okej. Att spendera tid med sin familj, men sen slutade han svara helt, och jag blev den där desperata tjejen. Dendär som alltid bott i mig och bor i mig, och jag tänkte alla möjliga tankar och funderade på om han vekrligen jobbade så mycket att han inte kunde svara. Om någon någonsin kan jobba så mycket att de inte kan smsa någon de gillar. Han kan ju inte ha gillat mig alls. Han kanske bara ville ligga. Och jag gav upp och tog bort honom från alla sidor och tog bort honom ur telefonboken och jag skrev, när han inte skrivit ett enda svar på två veckor, att "du kan dra åt helvete, fast jag hoppas du får det bra och att du hittar någon". Jag orkade inte mer. Nu undrar jag om det var värt det. Om jag inte skulle skrivit mindre sms. kortare frågor. hållt kvar i honom. Då kanske jag fått ligga nu, och det hade åtminstonde varit fint att få lite närhet.
Ibland tänker jag att jag är lite störd. Det är nog en vettig tanke.
Tack och lov att man kan skriva av sig ibland.
hej så länge.
Saknar göteborg så mycket på många sätt, men vet att jag aldrig skulle lära mig trivas i kyrkan där. Samtidigt trivs jag bättre med mina okristna vänner än de kristna. För att vi alltid ska prata om att jag ska be över saker och läsa bibeln och jag vet inte hur i helvetet saker kan bli bättre av sånt. Det kanske det blir. Jag kanske borde faktiskt försöka... men det är svårt. Jättesvårt.
Gah. Måste åka och hämta post och duscha fastän jag inte vill duscha alls. Jag orkar inte idag. Är så himla trött. Vill bara kramas med någon kille som vill krama mig.
Träffade en kille samma dag som jag flyttade hit och jag tänkte att det kanske går, även om han inte är kristen. Och vi låg med varandra och hånglade och han bjöd på sushi och allt var mysigt och sen skulle han åka iväg med sin familj över en helg och han hade inte så mycket tid att svara på sms och jag tänkte. Det är ju okej. Att spendera tid med sin familj, men sen slutade han svara helt, och jag blev den där desperata tjejen. Dendär som alltid bott i mig och bor i mig, och jag tänkte alla möjliga tankar och funderade på om han vekrligen jobbade så mycket att han inte kunde svara. Om någon någonsin kan jobba så mycket att de inte kan smsa någon de gillar. Han kan ju inte ha gillat mig alls. Han kanske bara ville ligga. Och jag gav upp och tog bort honom från alla sidor och tog bort honom ur telefonboken och jag skrev, när han inte skrivit ett enda svar på två veckor, att "du kan dra åt helvete, fast jag hoppas du får det bra och att du hittar någon". Jag orkade inte mer. Nu undrar jag om det var värt det. Om jag inte skulle skrivit mindre sms. kortare frågor. hållt kvar i honom. Då kanske jag fått ligga nu, och det hade åtminstonde varit fint att få lite närhet.
Ibland tänker jag att jag är lite störd. Det är nog en vettig tanke.
Tack och lov att man kan skriva av sig ibland.
hej så länge.